Walniia

Flammande kärlek.
Jag är 16 år, 16 år till det yttre, men över hundra år i min själ...
För fyra sommrar sen förändrades mitt liv, mitt sett att se på livet och mitt sett att se på mina vänner.
Året var 1993..Det var varmt i bilen och de var en lång väg kvar, även om jag var uppspelt över att vi äntligen var på väg så fans det en viss oro och nerrvörsitet i mig. Jag kollade på Sofia som satt jämte mig, jag undrar än idag vad hon tänkte på, vad som fångat hennes blick när skogar och åkrar susade förbi oss i farten.
Fyra veckor, fyra hela veckor bara hon och jag, Vi hade planerat i flera dagar innan vi äntligen gett oss av, Sofias pappa hade erbjudit sig och köra och allt var klart, vi skulle bo hos en nära vänn till både mig och Sofia.
Allt var perfekt! trodde jag..
Jag borde ha förstått redan vid första blicken, första mötet, alla såg....både jag malin och sofia såg...men vi vägrade inse..
Vi hade varit i Hellsingborg i 2 veckor, solat badat och bara haft en helt underbar tid tillsammans, om jag vetat då...det jag vet idag hade jag gjort så mycket mer.
Det är nog så..man tar nog inte vara på det man har...förens det inte längre finns hos oss.
Att en människas liv kan försvinna så snabbt, allt som byggts upp under så lång tid, saker som betytt allt i världen...är nu bara livlösa..oälskade ting utan något som hellst värde.

Vi satt vid hamnen och kollade ut över sundet, vi hade varit ute på stan hela dagen och jag hade bränt sönder mina axlar och varit tvungen att köpa en kardigan...det retade mig fortfarande...onödiga pengar hade jag sagt, men både Malin och Sofia hade sagt att antingen köpte jag något att ta på för att skydda mig mot solen eller så gick vi raka vägen hem.
Men nu satt vi där, på hamnen, och ja var tacksam för min kardigan, haha...jag tror att både malin och Sofia önskat att dom också haft en nu, de blåste kallt.
Vi satt där och pratade flamsade och gap skrattade, när vi plötsligt hörde en röst.
Han gick mot oss och jag kan med säkerhet säga att både Sofia och Malin fångades av hans utseende på samma sett som jag.
Men hans blick fångade bara Sofia, vackra lilla ovetande Sofia....jag önskar att jag förstått redan då..
Vi satt där en stund alla fyra och skrattade, han värkade så trevlig, inte kunde jag någonsin tro det jag snart skulle få veta....
Att inom bara några timmar skulle all vår glädje raderas lika snabbt som lågan när du blåser på ett ljus, att all den värme vi haft inom oss, skulle omvandlas till oändliga timmar av oro och vädjan.

Vi gick alla fyra mot innestan, vi mötte upp hans vänner, dom såg precis lika perfekta ut som han...jag kände mig fel på alla sätt..fel..upp och ner...förvriden...osynlig..
Jag kände på mig att det var fel att följa med, men vi var ju faktiskt tre jag var inte ensam. Trotts att jag precis som alla andra fått höra redan från tidig ålder att man aldrig ska följa med främmlingar, gå över vägen utan att kolla åt båda håll eller cykla utan hjälm så gjorde jag det...varför gjorde jag det..
Men det var aldrig någon som sa att man inte kan lita på trevliga söta killar i tonåren med samma intressen som vi!
hur skulle jag veta?! hur skulle vi kunna veta?!
Varför varnas vi inte för det! För trevliga killar med mystiska blickar, och andtagande utseenden!

Vi kom fram till ett av lägenhetsområderna, de såg ganska alldagligt ut.
Jag gav malin en snabb blick innan vi gick in i trapphuset, hon bodde ju ändå i hellsingborg, vi kunde gå hem när vi ville...eller..?
Hennes blick var lika osäker som min, men ändå gick vi in.
Jag är så ledsen...förlåt för allt..
När vi kom upp insåg vi att vi inte var ensamma där uppe, förutom samuell som han kallat sig då...och hans båda vänner som tagit med oss upp satt där 3 andra killar.
Dom såg inte så mycket äldre ut än oss...1..2 möjligtvis 3 år äldre.
Vi blev tillrättavisade in i vardagsrummet, vi satte oss i soffan med dom andra, deras blickar granskade oss noga..
Jag Sofia och Malin kollade på varnadra...allt var fel...vi kännde de nu..
Resten är bara en enda röra, glas på glas...musik och ett rök fyllt rum...
Jag önskar att vi aldrig fallit så lätt...det skulle ju bli våran sommar!..
Jag vaknade på morgonen, min kropp var som betong, tung bultande iskall...först var allt bara svart, efter 3 minuter av panik hittade jag de jag sökte..
Malin, hon var där, vi var där..hon och jag..
Vi vaknade upp där tillsammans på bänken, ensamma...hennes handleder var blåa och mitt ansikte bulltade..men vi var där..
Vi levde..
Jag är så ledsen för allt, för att jag var dum! för att jag inte såg, jag trodde att jag hade världen i min hand, jag var 16 år...men jag trodde jag hade makten över allt...
Det här är mitt farväl..
Dom hittade aldrig Sofia, polisen sökte i dagar...dagar blev till veckor som blev till månader...
nu är det år...
idag fyller jag 20 år..
Vi skulle firat, hon och jag...jag och Sofia...
Malin blev aldrig sig lik, hon låste in sig i sig själv, lät ingen komma nära, jag känner med skuld...och jag är ledsen...
Det här är vad som hände sommaren 1993 en sommar kväll i juli..
Jag glömmer henne aldrig, hennes ögon och leende, men hennes röst har börjat blekna...jag kan inte längre höra hennes skratt..inte änns i mina minnen..
Men vår vännskap kommer aldrig upphöra aldrig någonsin, inte i detta liv eller nästa, för jag var där när det hände...jag kom där ifrån...det gjorde inte hon..
De här är min berättelse till dig, jag hoppas du förstår mig bättre nu, din dotter var min bästa vän....
// xoxoxo ida

Jag la brevet i brevlådan och gick där ifrån..jag kommer aldrig vända mig om..


<3